Digitalisering i förskolan – en risk?


1 juli 2019 får förskolan en ny läroplan där digital teknik ska tillämpas. Blir skärmarna förskolans ”räddning”?

Barn dras till dem och blir sittande och tysta.

 

I Sveriges förskola går idag ca 500 000 barn, drygt hälften av dem är under 3 år!

De går i stora barngrupper och har långa dagar, uppemot 40-50 tim/vecka är vanligt. Ingen personal arbetar så många timmar vilket innebär att ett barn möter många olika vuxna som kommer och går under en dag. Pedagogerna har sitt schema och är skyddade av arbetsmiljölagen vad gäller antal timmar/vecka, semesterdagar och även raster.

Dessutom är 30% av personalen outbildad och i storstäderna är endast 25-30% förskollärare. Det är de som ska leda undervisningen i förskolans nya läroplan Lpfö-18 där krav på digital teknik har skrivits in. Hos Skolverket är utbudet av digitala verktyg och tilltron till densamma mycket stor. Risken finns att lärplattan med någon ”pedagogisk” app används i tron att bedriva undervisning.

Vad händer när den digitala tekniken träder in på denna arena?

Vi får fler och fler varningssignaler om att denna teknik är gjord för att skapa ett beroende hos användaren. De flesta barn börjar förskolan vid 1 års ålder och är redan då ”beroende” av skärmar. De har erfarit skärmens dragningskraft och dopaminpåslag under sitt första levnadsår.

Hur är det att vara barn i förskolan i dag med de behov som vi människor är skapade med; motorisk och sensorisk stimulans, återhämtning, närhet till ett fåtal viktiga vuxna, anknytningen, någon som ser, hör och förstår varje enskilt barns signaler?

När några lärplattor kommer in på en förskola med alltför många barn och för lite personal finns risken för att vi just hyllar tekniken – den kommer nämligen att ”hjälpa till”. Barnen blir tysta, förtrollade av vad de ser i lärplattan. Barnets ”signalsystem” upphör eftersom hjärnan kidnappas.

En konsekvens av användandet av skärmar är stillasittandet. Den inre utvecklingsplanen av rörelse blir hämmad och kan få stora konsekvenser senare i form av försenad eller t.o.m. outvecklad grov- och finmotorik samt ögonmotorik. Detta ställer till det för barnets sociala, emotionella, språkliga och även kognitiva utveckling. Allt fler barn blir närsynta och behöver tidigt glasögon. Ögats motorik har helt enkelt inte fått tillräcklig stimulans av olika avstånd/djup. Förskolan ska väl vara den plats som förbereder barnet för att klara av skolan?

En annan konsekvens är avsaknad av interaktion. De yngre barnen i förskolan (1-2åringarna) bygger i denna ålder upp stora delar av sin hjärna, ett grundmaterial för vidare utveckling. En två-årings hjärna väger ca 1,1 kg, nästan lika mycket som en vuxens ca 1,3 kg. I tvåårsåldern bildas oerhört mycket synapser, kontakten mellan två neuroner/hjärnceller, upp till 1 miljon/sekund! Att få tid till samspel med nära viktiga vuxna är avgörande för barnets känslomässiga utveckling. Barnet kan inte själv reglera sina känslor utan är helt beroende av stöd från nära vuxna för att senare själv kunna reglera sina känslor.

Blir skärmarna förskolans ”räddning”? Barn dras till dem och blir sittande och tysta. Precis vad som ”önskas”. Avsaknad av interaktion är därmed ett faktum!

Försiktighetsprincipen ska gälla tills vedertagen tvärvetenskaplig forskning och kunskap, om barns behov för utveckling, mognad och tillväxt, hälsa och välbefinnande, kan visa på motsatsen. Barns mognadsprocesser och behov, för att kunna utveckla psykisk och fysisk hållbarhet, måste stå i förgrunden.

Helena Lindfors, förskollärare, diplomerad småbarnspedagog, BARNverket

Gunilla Niss, förskolepsykolog, ordförande i BARNverket

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.