Barn är kloka varelser och ofta mycket bra på att själva välja det de behöver för att utvecklas. Vad väljer barn allra helst att göra när de kommer till en lekplats? Jo, att gunga! Vad vill de hålla på med så länge de bara får? Jo, att gunga! Så om det inte finns gungor på en lekplats är det bara alltför SORGLIGT! Önskvärt vore, att det på varje lekplats, varje förskolegård och på varje skolgård fanns goda möjligheter att springa, hoppa, klättra, gunga, hänga, snurra runt, åka kana, rulla, åla, krypa och balansera. Detta säger Ingegerd Ericsson, Fil. Dr i pedagogik och docent i idrottsvetenskap.
När stadsmiljöer förtätas och grönytor minskas försvinner ofta lekplatser, vilket gör att även barns möjligheter att pröva, öva och utveckla nya motoriska färdigheter (Ericsson et al., 2009) försvinner. När exempelvis gungor och voltstänger nedmonteras på lekplatser och förskolegårdar minskas barns möjlighet att få vestibulär stimulering, vilket kan både försena och påverka deras balansförmåga negativt.
Balansförmågan, som huvudsakligen styrs av vestibularisorganen i innerörat, har stor betydelse för vår rörelseförmåga. Vestibularis tre båggångar registrerar huvudets rörelser och position i förhållande till gravitationen. Båggångarna känner av rotationer i tre olika plan och skickar informationen till hjärnstammen och lillhjärnan, där den integreras med syn- och känselintryck från kroppen.
Det vestibulära systemet samarbetar med synen och proprioceptionen (känselintryck) för att ge en komplett bild av kroppens rörelser och position. Detta system är avgörande för att förhindra att vi ramlar när vi går eller står stilla. En välfungerande vestibulär funktion är nödvändig för att undvika yrsel och illamående vid rörelse.
Om något stör vestibularis, exempelvis vid en öroninflammation eller kristallsjuka kan det ge yrsel, ostadighet och svårigheter att hålla balansen. Genom träning och balansövningar kan hjärnan ofta anpassa sig och kompensera för störningar och balanssvårigheter. Vestibularis är alltså inte bara avgörande för balansförmågan utan också ett exempel på kroppens imponerande förmåga till samordning och anpassning.
Koordination och balansförmåga: Att gunga, åka rutschkana, snurra runt och hänga upp och ner stimulerar det vestibulära systemet, dvs balansorganen i innerörat. Detta är centralt för barns motoriska utveckling och kroppskännedom. Små barn som vaggas lär sig förstå kroppens rörelser i rummet. När barn lär sig tekniken att med hela kroppen sätta fart på gungrörelsen tränar de koordination, balans och rytm. En viktig insikt för barnen blir samtidigt: Att öva ger färdighet! Denna insikt verkar ha minskat hos en del barn; tålamodet brister och de ger lätt upp vid minsta motstånd. Ett barn som lyckas lära sig en ny motorisk färdighet, efter att ha övat och övat omigen, är mer benägen att ta sig an nya utmaningar och träna för att lära sig andra nya färdigheter.
Fysiska träningseffekter: Att gunga är mer fysisk träning än man kan tro: Hela kroppen medverkar för att ge fart, vilket stärker musklerna i benen, bålen och armarna samtidigt som en hel del kalorier förbrukas. Att gunga är alltså en både skonsam och effektiv konditions- och koordinationsträning.
Avslappning och stressreducering: Att gunga kan ha en lugnande effekt. Den rytmiska rörelsen, i till exempel en vagga eller hängmatta, frigör avslappnande hormoner och hjälper såväl barn som vuxna att varva ner.
Balansförmågan påverkar barns rörelseförutsättningar och motoriska utveckling. Flera forskningsresultat (Cratty, 1986; Ericsson, 2003) visar att motorisk förmåga bör betraktas som en ”färskvara”, som behöver underhållas för att inte balans- och koordinationsförmåga ska stagnera eller till och med försämras.
Enligt erfarna idrottslärare har barns balansförmåga i färdigheter som att hålla balansen på ett ben, hoppa hopprep och cykla på en tvåhjuling avsevärt försämrats under de senaste åren (Ericsson, Tidén & Anderson, 2024). Studiens resultat visar en betydande nedgång i balans- och koordinationsförmåga under de senaste 10–20 åren samt i samtliga undersökta motorikfärdigheter. En stor förändring till det sämre märks i såväl förskoleklass–årskurs 3 som årskurs 4–6.
Resultaten tyder på att gruppen barn med låg motorisk kompetens har ökat från 15 till drygt 30 procent bland yngre barn (förskoleklass–årskurs 3) under de senaste 10–20 åren. I årskurs 4–6 märks en ökning från 10 till 23 procent under samma period.
De försämringar i motoriska färdigheter som märks i såväl Sverige som internationellt är alarmerande eftersom motorisk kompetens har stor betydelse för barns deltagande i rörelselek och idrott samt för en livslång hälsosam livsstil.
Grönytor, parker och lekplatser är viktiga för barns spontana lekar ochmotoriska aktiviteter.Barn behöver öppna ytor för lek och fria aktiviteter såsom spontana bollekar. Barn behöver få utlopp för sitt stora rörelsebehov för att inte deras motoriska utveckling ska hämmas. Även social och kognitiv utveckling kan påverkas negativt av brister i närmiljön.
Det måste finnas lekplatser med gungor och voltstänger samt fria gräsytor i barnens närmiljö. Barn behöver lära sig att med kroppen själva ta fart och gunga i olika hastighet. Barn behöver hänga upp och ner, gunga i knävecken och slå runt (i ridsväng och hjulomsväng) på voltstänger i olika höjd. Även naturparker behövs där barn kan klättra och hoppa över diken, allt av stor betydelse för motorisk och social utveckling (Ericsson, 2018).
Förskolegårdar bör vara rymliga med gott om plats för allt från tafattlekar till motoriska lekar och klättring etc. Forskning har visat på tydliga skillnader i barns utveckling av motorik, styrka och koncentrationsförmåga beroende på vilken typ av förskolegård de har växt upp med (Grahn, 2007).
Observationer vid skolstarten kan vara en värdefull strategi för tidig upptäckt av elever i behov av extra motorikstöd. Ökad schemalagd idrottsundervisning, strukturerade motorikobservationer och anpassat motorikstöd skulle kunna bromsa den negativa trenden och eventuellt återställa de sänkta motoriknivåerna bland barn (Ericsson, 2026).
Önskvärt vore, att det på varje lekplats, varje förskolegård och på varje skolgård fanns goda möjligheter att springa, hoppa, klättra, gunga, hänga, snurra runt, åka kana, rulla, åla, krypa och balansera.
Referenser
- Cratty, B. (1986). Perceptual and motor development in infants and children. 2nd Edition. London: Prentice-Hall.
- Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. En interventionsstudie i skolår 1-3. (Doktorsavhandling). Malmö Studies in Educational Sciences, No 6. Lund: Lunds universitet.
- Ericsson, I. (2018). Rör dig – lär dig. Motorik och lärande. Stockholm: Sisu Idrottsböcker.
- Ericsson, I. (2026). Motorik genom rörelselek. Observation och träning för lärande. Malmö: Gleerups Utbildning AB.
- Ericsson, I., Grahn, P. & Skärbäck, E. (2009). Närmiljöns betydelse och hur den kan påverkas. Educare (1), 81-101.
- Ericsson, I., Tidén, A. & Andersson, E. (2024). Barns motorik 1974-2024. En enkätstudie om förändringar i skolelevers motoriska kompetens. [Children’s motor skills 1974–2024: A survey study on changes in school pupils’ motor competence] (published in Swedish 241211, English abstract available). Idrottsforum.org, 2024-12-11.