Barnverkets första Riksmöte började i en sal i riksdagshuset en härlig höstfredag 18 oktober 2002. En insamling av 62.371 namn i ett upprop för mindre barngrupper hade lockat ett antal riksdagspolitiker, en representant för kommunförbundet och utbildningsministerns statssekreterare. Samtalet i anslutning till det högtidliga överlämnandet ledde inte till slutsatsen att Barnverket agerat ut sin roll. Snarare tvärtom.
Evenemanget blev tyvärr medialt utkonkurrerat av en rapport från Ericsson och att den nya majoriteten i Stockholms stadshus förhandlade färdigt samma gryning. Men 62.371 namn är enligt uppgift en mycket kraftfull opinionsyttring, och att bli publicerad på DN Debatt är inte det lättaste.
Så det var en styrkt skara som samlades på Sjöfartshotellet för att delta i Barnverkets första riksmöte. Många uttryckte sin uppskattning över de ansträngningar som gjorts för att få Riksmötet till stånd. Erfarenheter, frustration, förhoppningar och engagemang pyrde bland oss. Det ledde till igenkännande nickar och spännande kommentarer när vi skulle presentera oss för varann.
-Låt det ta tid, sa samordningsgruppens Ulf Jederlund, som höll i trådarna under mötet såväl i riksdagshuset som på Sjöfartshotellet, och lagt ner mer arbete på detta än de flesta av oss kan ana.
Repliken satte igång ett givande erfarenhetsutbyte som tog hela eftermiddagen. Samtalet fortsatte i mindre grupperingar såväl under som efter middagen in i den sena kvällen.
Därmed var grunden lagd för lördagens diskussion om Barnverkets framtid. Några deltagare hade avvikit efter fredagen, andra tillkom på lördagen. Här var nu föräldrar, förskolepedagoger och andra barnverkare. Folk från hela landet; Gotland, Skåne, Umeå och Säffle för att nämna några ställen. Här var samordningsgruppen, gamla medlemmar och nya medlemmar med gemensamt fokus. Ja, till och med en dagsfärsk medlem, som läst debattartikeln i DN kastade sig huvudstupa in med sin upprördhet över sonens förskola, där föräldrar börjat stöda för att avlasta personalen.
Sammanlagt under båda dagarna deltog ett 30-tal personer. Under Agneta Settervalls ledning fördes framtidsdiskussionen i Open Space-form. Det är en mötesteknik som tar vara på deltagarnas resurser, i form av exempelvis kunskap och lust.
Grupparbetena gav idéer om hur det lokala arbetet ska stärkas, hur verksamheten ska finansieras, hur hemsidan kan utvecklas och hur organisationen ska överleva och växa. Bland annat.
Tiden tog slut innan alla trådar riktigt knutits ihop, men diskussionerna var intensiva och innehållsrika. Allt som sades dokumenterades och kommer att bearbetas vidare. Riksmötet visade att drivkrafterna bakom den här kampen är starka och desamma oavsett vilken kommun man bor i. Genom att ta vara på varandras erfarenheter behöver förhoppningsvis hjulet inte uppfinnas alltför många gånger.