Årets tema på Barnrättsdagarna i Örebro var ”Barn i samhällets vård” men efter att de två dagarna var avklarade undrar man om inte temat skulle ha varit ”Barn i samhällets våld”. Barnverket fanns på plats med två representanter under hela konferansen den 8 – 9 mars.

Barnrättsdagarna samlade 550 deltagare från hela landet och inleddes med ungdomars egna erfarenheter. Det blev en mörk berättelse om kollektiva bestraffningar, känslan av maktlöshet och vuxna som inte lyssnar. Detta var tre ungdomar 15, 17 och 19 år gamla, alla med erfarenheter om HVB som gav sin bild från barnens perspektiv. Det var med starka ord de berättade om sina upplevelser och vädjade till vuxenvärlden om hur det borde vara.

De tre ungdomarna på scenen hade tidigare varit med i en ungdomsdelegation på 100 personer sedan valde ut 13 som uppvaktat barn- och äldreministern Maria Larsson. De har också träffat regeringsledamöter och socialtjänstpersonal.

Ungdomarna hade olika bakgrund, bott på olika hem men hade samma erfarenheter att berätta. Historier om ungdomar som redan befinner sig i en utsatt situation som av de vuxna som ska vara deras stöd och nya chans i livet bemöts av kränkande behandling.

Genomgående hos samtliga ungdomar var känslan av hur socialtjänsten hellre läser journaler än lyssnar på vad ungdomarna själva har att säga. Om hur socialtjänsten tar den lätta vägen och hellre talar med personalen på HVB än att sätta sig ned med ungdomarna. Maktlösheten och frustrationen var förstålig.

• Hur kan man göra det bästa för de unga om man inte känner dem. Hur kan de veta vem jag är utan att prata med mig. Det som står i min journal kanske inte gäller i dag, konstaterade Johanna 15 år.

Det gavs också en mörk bild om personalens och samhällets normer försöker påverka ungdomarna. Det var skrämmande att höra att de fick åsikter eller bestämmelser om hur de unga skulle klä sig eller vilken musik de fick lyssna på.

Jompa 18 gav en bild om vilken verklighet många av de unga lever i.

• Det är inte ovanligt att vi blir inlåsta trots att det är olagligt. Våra mobiltelefoner tas i beslag och få vet om att personalen inte har den rätten. Händer det något straffas man med att inte få träffa sin familj, något som kan få förödande konsekvenser. Mår du dåligt och gör något dumt för att du mår dåligt och blir straffad för det så mår du ännu sämre. Då gör du knappast något bra. det bli en ond cirkel. Misshandel och polisgrepp på ungdomar som ”tjafsat” eller indragen veckopeng är inte heller ovanligt. Vi nekas att använda internet även om det behövs för skolarbete.

Även könsrollerna upprätthålls på hemmen.

• Är man tjej ska man jobba mycket mer i hushållet. Man får hjälpa till och städa och diska, inte bara i sitt rum. Men det slipper killarna är man tjej får man heller inte röka. berättade Johanna.

Johanna hade försökt få socialtjänstens uppmärksamhet för att få hjälp att flytta hemifrån från en ohållbar situation. Men ingen hjälp kom. Som åtgärd gjorde hon vad hon beskriver som ”grova saker” för att få dem att förstå.
– Jag ska inte behöva göra dumma saker för att få hjälp.

De tre ungdomarna poängterade alla vikten av att socialtjänsten och HVB-personal lyssnar på dem, ser dem som individer.
– Jag är inte ett 8-17 jobb som måste skötas, som Nora sa.

• Vi har rätt till att välja kläder, ha en egen stil, egen identitet och vilja. Om vi fick medverka i vår egen utveckling och beslut inte fattades bakom vår rygg av de som inte känner oss skulle det bli bättre. Beslut får vi ta konsekvenserna av, även om de tas bakom vår rygg.

Johanna fick avsluta första delen av konferansen och det var med kloka ord.

• Ni måste förstå roten till våra problem, de står inte i journalerna. Vi behöver hjälpas åt tillsammans för att lösa dem. Men då måste ni se oss som människor. Vad vi behöver hjälp med är att styra upp våra liv, inte få dem styrda av er. Döm mig inte för vad jag gjort, det gör jag redan själv.

Det var en bra första punkt som inledde Barnrättsdagarna. Tyvärr var det den enda punkten som barn och unga själva fick vara med och ge sin bild av sin situation. Det talades sedan mycket om Barnperspektiv – men från vems perspektiv?

Kristofer Lundberg
Barnverket Göteborg